Jag har valt ut ett par bilder som jag ska ta med mig till begravningen på fredag. Mamma bad mig eftersom jag tog så många förra sommaren, och det är inte någon annan som har nya bilder på henne. Det känns lite sorgset, och det är väl bra.

Hon är så himla söt.

Jag sitter i köket. Jag har ätit pannkakor. Har lite ont i magen.

Jag ska åka till finland på begravning på onsdag, eller, så är det meningen iaf. Finnair har ställt in alla sina turer fram till tisdag, så vi får se hur det blir. Riktigt riktigt otur. Undrar hur det blir om jag inte åker, jag hoppas på att slippa personlighetsförändringar i bristen på avslut, men jag antar att sådant bara händer i filmer. Hursomhellst så känns det som att det är viktigt att jag åker dit och är med, det kommer nog inte riktigt gå upp för mig vad som har hänt annars. Jag är ju van vid att hon inte är här liksom.

Ja.. vad annars. Jag älskar island och skulle kunna tänka mig att offra ett finger för att få vara på vulkanens rand just nu. Så jävla coolt. Jag och Livija firade i fredags med en (två) grogg(ar) i solnedgången, sittandes på en parkbänk i Vanadisparken. Jag tycker nog om att vara lite nördig. Vägrar tro på att vi bara ville ha en anledning att dricka - vi upplever ju faktiskt ett historiskt ögonblick. Ett true geo-moment. Nåväl.

Jag var på jobbet idag när mamma berättade att mormor har gått bort. Hon fick en hjärtinfarkt och dog på sjukhuset inatt klockan två. Jag gick över lunchen och stod och snörvlade i köket medan sofia stod i disken och smygtittade lite oroligt à la nu-är-det-något-som-hänt. Sedan gick jag ut till annelie som stod i kassan och sade att jag ville stå i disken resten av dagen för att min mormor har dött och vände tvärt och sprang in i köket då jag råkade brista.
Jag kan inte förmå migsjälv att börja gråta eller känna någonting som helst innerligt nu när det är läge och bra timing. Hela dagen försökte jag hålla masken och mot slutet så hade jag totalt avskärmat mig och allt var som vanligt. Det är det fortfarande. Jag tänker men förstår inte.
Jag hade ingen nära relation med min mormor, vi kunde inte ens prata med varandra, men i somras kände jag mig närmre henne än någonsin. Det fanns ett band mellan oss som jag aldrig tidigare känt. Jag var fast besluten om att lära mig finska till sommaren så att jag skulle kunna hälsa på henne i år igen, och prata själv istället för genom mamma. Det går inte nu, och när jag tänker på det känns det som en sorglig historia men jag kan inte förmå migsjälv att inse att det är ett faktum.