Jag var på jobbet idag när mamma berättade att mormor har gått bort. Hon fick en hjärtinfarkt och dog på sjukhuset inatt klockan två. Jag gick över lunchen och stod och snörvlade i köket medan sofia stod i disken och smygtittade lite oroligt à la nu-är-det-något-som-hänt. Sedan gick jag ut till annelie som stod i kassan och sade att jag ville stå i disken resten av dagen för att min mormor har dött och vände tvärt och sprang in i köket då jag råkade brista.
Jag kan inte förmå migsjälv att börja gråta eller känna någonting som helst innerligt nu när det är läge och bra timing. Hela dagen försökte jag hålla masken och mot slutet så hade jag totalt avskärmat mig och allt var som vanligt. Det är det fortfarande. Jag tänker men förstår inte.
Jag hade ingen nära relation med min mormor, vi kunde inte ens prata med varandra, men i somras kände jag mig närmre henne än någonsin. Det fanns ett band mellan oss som jag aldrig tidigare känt. Jag var fast besluten om att lära mig finska till sommaren så att jag skulle kunna hälsa på henne i år igen, och prata själv istället för genom mamma. Det går inte nu, och när jag tänker på det känns det som en sorglig historia men jag kan inte förmå migsjälv att inse att det är ett faktum.