att vara fast

Det är svårt att hitta på nya saker att göra när man har ägnat sig åt att försöka hålla sig sysselsatt under en veckas tid. Även om jag kommer på nya idéer om hur jag ska berika mitt liv på bästa sätt (...) så når ändå fantasin sin gräns, jag har upptäckt att jag bara gör samma saker om och om igen. Det som till en början var kreativt och spännande har blivit måsten och desperata försök att undvika tristess, och jag har återigen fastnat framför skitprogram på tv. Jag lyckades iofs avsluta en bok ganska så nyss, men lyckades inte riktigt hålla kvar vid den där lite stolta känslan över att jag lyckats slutföra något, utan blev ganska snabbt lite ängslig över vad jag nu skulle ta mig till.

Det blir liksom inte bättre av att solen lyser utanför eftersom det påminner mig om de somriga saker jag skulle kunnat ha för mig om jag hade haft två fungerande fötter.

Under två tillfällen i morse tänkte jag på de barn i sydafrika jag såg i den där dokumentärserien, och en cp-skadad livsglad man som skrivit en bok (och fick prata med malou som jag förövrigt inte tycker om). Jag tänkte att jag faktiskt hade riktigt tur som inte var fattig, utan föräldrar, och cp och under ett par minuter var jag nog tacksam och munter istället för bitter, rastlös och deppig. Det var en hyfsat skön omväxling.