Min fantastiska mormor sitter mest inne hela dagarna när jag och mamma försöker få med henne på diverse promenader till apoteket och mataffären. Kanske är det ett medvetet val av henne för att få vara själv utan oss som försöker passa upp på henne så mycket som möjligt, men det är ändå synd. Är det så att bli gammal? Hon sitter mest i sin gungstol och knarrar, tittar ut genom fönstret, och lyssnar på finsk tango. Är det en bra dag så går hon ut i 30 minuter och sitter i gungan med sina skvallergrannar. Hon verkar dock inte missnöjd, inte ens uttråkad, även om man ibland kan ana en sorts missnöje i hennes blick. På söndagarna sitter hon också inne, sätter på radion och lyssnar på gudstjänst och jesus-sånger. Förut brukade hon gå till kyrkogården en gång i veckan för att lyssna på gudstjänst eller pyssla om gravarna där min morbror Pentti och min morfar ligger, men det orkar hon inte längre.

Hennes liv går på rutin, ingenting skiljer en dag från en annan, och det gör mig så förundrad att hon faktiskt verkar trivas med det. Kommer jag också göra det när jag är 89? Det ligger så otroligt långt ifrån hur jag ser mitt liv som pensionär. Och.. inte ens en promenad? Det går dagar när solen skiner från det att den går upp till att den går ner och hon sitter inne, har på sin höjd dörren uppe för att få in lite friskluft. Hur funkar det egentligen?

Dagens porrdvdtitel "Married but loving wet pussy"