Jag såg en trailer idag. Seinfeld frågar sin kompis, den tjocka korta George med glasögon, varför han överhuvudtaget går upp på morgonen och George svarar lite osäkert att han gillar att läsa morgontidningen.
Ikväll är det den perfekta liknelsen eftersom jag själv inte kan komma på någon annan anledning än att jag älskar frukost och har längtat en hel natt efter mat. Problemet är att när ätandet och den obligatoriska duschen är avklarad har jag inte så mycket mer att leva för. Dramatiskt ordval tycker ni, men det är sant. Idag skrev jag en "att göra"-lista där jag inkluderade"inte titta på för mycket tv", och jag önskar att jag kunde säga att mina att-göra-listor brukar innehålla viktigare saker än så. Jag har absolut ingenting att hänga upp mitt liv på nu när kursen lider mot sitt slut och alla andra har liv utanför som jag saknar. Det känns för jävligt. Jag försöker sysselsätta mig, men försöken blir tröttsamma när man ständigt måste ta egna initiativ och göra 90% av roligheterna på egen hand, själv. Glädjen försvinner på vägen.
Jag förstår inte riktigt vad jag gör för fel.
Sedan är det jävligt B att gnälla men ikväll är jag trött på att vara stark och tänka positivt.
Göteborgkalaset har förövrigt börjat och det påminner mig åter igen om att jag inte har några vänner. Bevittnade två, faktiskt skitbra, spelningar för migsjälv och blev bara gråtfärdig. Gick hemifrån lite uppiffad med halsband och allt, fullt medveten om att jag antagligen skulle få spendera kvällen ensam men ändå med en gnutta hopp om att det INTE skulle sluta så. Varför kan inte jag få bli överraskad någon gång?
rullar mig i självömkan
rullar mig i självömkan
rullar mig i självömkan
jag känner mig som en tragisk figur i en Roy Andersson-film
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar