hemma. själv.

Dagen har helt och totalt handlat om geokemi. Eller skola. Vi hade föreläsning fram till lunch, och efter det satt jag, flitig som jag är, och pluggade i biblioteket. Knackade på hos assistenten som brukar hjälpa oss med övningar och bad om hjälp också. Hon är så söt, hon vill så väl, och kämpar alltid för att alla ska förstå. Dessutom älskar jag sättet hon skriver på, visst skriver alla asiater på samma sätt? Jag tror nog det. Phuong som gick i min klass förut skrev också sådär fint och prydligt. Raka bokstäver liksom, fast absolut inte tråkiga! Mer åt stilrena hållet..

Hursomhellst, kom hem vid 16, åt och fixade morgondagens matlåda, och drog tillbaka till uni vid 17 för att gå på kvällkurs. Så kom jag hem halv nie ikväll och kunde ha me-time. Jag är trött på me-time. Eller mer.. jag känner mign lite smått isolerad. Jag vet att jag skulle kunna ringa folk om jag bara tog mig upp, men jag har inte orken på något sätt. Det tar tid att ta sig in, jag har inga pengar att spendera på fika, och kan absolut inte käka bulle flera gånger i veckan eftersom jag håller på att komma i form igen. Dessutom verkar folk alltid så upptagna. Mer och mer ursäkter, men det är så det känns. Sedan så känner jag mig inte direkt dragen till att hänga med de få människor jag faktiskt känner här, vilket iofs kan bero på att det var så pass länge sedan jag faktiskt hängde med någon utanför skolan. Jag vill mest träffa Dino men det går ju inte. Jag frågar migsjälv ibland hur det kommer gå att bo här under resten av terminen, när D är så långt borta. Stundvis känner jag verkligen extrem saknad och därefter en enorm frustration över att min saknad inte (verkar) besvarad till den grad jag skulle önska. Det är... ensamt. Och även om jag vet att den antingen finns där någonstans, djupt under, så yttras den inte på ett sätt som jag är van vid, och jag känner mig bortglömd och efterhängsen istället för uppskattad och saknad. Det är jobbigt.

Jag tänkte gå och lägga mig nu. 

Hoppas på en härlig och pigg dag imorgon.